bra känsla ända ner i magen

Så var det gjort, jag har föreläst för första gången. Eller föreläst och föreläst, det var mer som en intressant och givande diskussion tycker jag. Och att stå breve Peppe och göra det var en sann njutning. Både för att hon är proffs och bara körde igång medan jag kunde stå breve och samla tankarna, men också för att vi kompletterade varann bra. En bra kombo.

På Albertsgatan ringde jag Papi och hann just och just bänka mej med resten av gänget på Tori och äta lunch. Oplanerat och i kombination med min efter första gången-lättnad så blev det en super känsla i magen.



Peppe pratade bra om innehåll. Jag pratade om grafiska lösningar.



Bästa sällskapet på Tori.

Nu ska vi äta lördagsgodis och njuta. Veckans viktigaste stund då alla kan dra sej in i ett eget hörn och pausa.



      
Publicerad 11.02.2012 kl. 14:32

pick my brain, stick my ear

Dagens kvällsdiskussion med 6-åringen handlade om hål i öronen.

– min kompis på förskolan har nyss fått hål i öronen
– ai jaa, var det hon som nyss fyllde sju?
– jo. Men jag tror kanske det var tarror.
– eller så var det så att de hade bestämt att när man fyller sju så får man hål i öronen?
– mmm... jag vill nog inte ha såna förrän jag är vuxen.
– aha
– och så vet jag att vi har helt andra regler än de.

Hon känner oss väl. Jag kunde luta åt 15 år medan Papi tycker att 21 kan vara bättre, hehe. Men ärligt sagt så har jag ingen aning om sånt här. Själv tog jag hål i öronen tre veckor före vårt bröllop för att jag tyckte att det skulle se snyggt ut med min brudklänning och jag fick ett av mina kända infall, jag var 24. Min mamma har inte hål i öronen. Vår indiska bekanta satte hål i sin dotters öron så fort hon tittat ut genom bebishålet (nå lite karrikerat).

Det här blev som tur ingen diskussion nu. Men vad ska man säga om hon frågar ålder? Är vi för hårda? Hur infallsrik jag än må vara så har just denna egenskap lärt mej en viktig sak; det jag gillar idag kanske jag inte gillar om säg 10 år. Eller 1 år. Eller 30 år. Därav skulle jag aldrig tatuera mej. Hål i öronen är nu inte alls samma liga, jag vet. Men ändå.

För sen kommer frågan om små flickor som ska vara som små kvinnor. Jag får kväljningar av det. Jag är tacksam att hon är såpass barnslig, vår 6-åring. Inte barnslig som i naiv utan barnslig som i lekalekalekalekaleka och bekväma kläder och praktiskhet och styrka och bygga koja och sjunga gubben noak och hoppa bomb från bryggan. Hellre funderar jag med henne hur en koja ska bli bättre än vilka örhängen som skulle passa till dagens kläder.

Man ska inte vara sina barns bästa kaveri. Men man behöver inte heller vara världens tiukkis. Hitta nu sen medelvägen. Då jag ser på henne idag så är vi inte ens nära hål i öronen-åldern. Kanske 15 är bra ändå och så lovar jag att fundera pånytt med några års mellanrum. Lovar.


    
Publicerad 10.02.2012 kl. 22:48

10 - jag






     
Publicerad 10.02.2012 kl. 22:19

en vip club















Alla bilder tagna av Niklas. Närmare förklaring finns här.
Tänk på mej om ni nån dag tar en öl där!


   
    
Publicerad 09.02.2012 kl. 22:15

9 - dörren






    
Publicerad 09.02.2012 kl. 17:56

jag bygger upp framtida medborgare här

Pga en tsunami av jobb och annat släpade jag våra kids till det gula M:et direkt efter dagis igår (då jag blir stressad trooor jag att dylikt är svaret på allt vardagsstrul. Nå det är det nu inte, men sånt ser jag inte med stress-ögonen). Nåväl, genast efteråt ställde jag upp de ketchupskladdiga barnen på rad och borrade in min skarpaste mamma-blick i dom.

det här händer sen aaaaldrig mer pånytt, okej?
– okej..
upprepa!
– aldrig mera M-mat igen
bra! poistukaa

Vi vet alla att det nu inte stämmer. Men det såg militäriskt och bestämt ut. Och mitt samvete är inte snövitt men nog ljusrosa. Och kidsen, de har som tur humor och känner sin knasiga moder mycket väl.


   
Publicerad 09.02.2012 kl. 10:37

som statist i ett drama

Jag undrar hur den känns, känslan om man är en skolad människa inom vården och det utropas "finns det någon läkare/sjukskötare här?" Känslan av att ge sig till känna och sen ännu kunna hjälpa en annan som lider av en sjukdomsattack eller fått köttbiten i halsen. Den känslan.

Det är ju inte så att nån kommer att ropa efter en grafiker. Eller om så vore så hur ivrigt skulle jag vifta med handen. Och skulle jag kunna vektorisera deras text eller göra ett powerpointbotten och sen stiga upp, svettig som en hjälte.

Sånt funderade jag på då hela teaterensemblen stod stilla medan en tant hade en sjukdomsattack bakom läktaren. Jag hoppas hon klarade sig. Jag gick till baren och drack en rom toddy på det, fast lika overkligt känns det ännu också.

...


EDIT: På tal om rom toddyn som jag drack. Den var ett skämt. Hett vatten, ljus rom och en halv citronskiva. Det får man väl inte kalla rom toddy? Mer en sorglig "jag tror mitt teatersällskap nyss dog och jag fryser ge mej vad som helst som värmer".

Jag påstår att det behövs mörk rom, te, citron och honung. Allt tar men efter behag och samvete. Min är killer god.


    



    
Publicerad 08.02.2012 kl. 23:19

tillåten skadeglädje

Den som läst här för alltid minns säkert mitt förrförra jobb med chefen som kallade mej bla för den vackra benämningen mulkku. Nåväl. På ett år har jag räknat till 5 annonser om att det jobbet är ledigt, den senaste fann jag idag.





muahahahahaaa    


     
Publicerad 08.02.2012 kl. 13:30

Sauli och Pekka

Skuggteatern på valvakan ja, den hade ännu två till karaktärer. Presidentkandidaterna.


 
har jag berättat att jag vill jobba i buuklubben?


  
Publicerad 08.02.2012 kl. 13:15

8 - solen



Den hisnande utsikten från mitt officefönster skvallrar om
att solen finns därute, nånstans.



    
Publicerad 08.02.2012 kl. 12:52

one piece, two piece, no piece

Det var en gång en kvinna som fick till julklapp en One-piece av sin man.
- Tack tack, mannen, sade hon och gladde sig.
- Vassego vassego, sade mannen där han satt i soffan och åt gröna kulor.
- Men ack, den passar inte. Går den att byta?, frågade kvinnan.
- Det går bra, sade mannen.
- När då?
- Efter jul.
- Det var bra,mannen. Tack så mycket, mannen.
Och så gick julen.

När det blev januari, så gick mannen till One-piece-affären.
- Goddag, goddag, affärsman, kan jag byta denna?
- Ack nej.
- Har du inte flera? Varför det då?
- Ack jo, det bidde ingen ny. De är slut
- Jaså, bidde inga fler? Vad bidde det då?
- Det bidde ett presentkort.
- Jaså, bidde det ett presentkort? När ska det användas?
- Detta år.
- Det var bra, affärsman. Tack så mycket, affärsman. Adjö, adjö, affärsman.
Och så gick mannen.

När det blev februari, så gick kvinnan till One-piece-affären.
- Goddag, goddag, affärsman, har ni några kläder som passar mej?
- Ack nej.
- Har ni inte det? Varför då?
- Ack jo, det bidde inga kläder.
- Jaså, bidde det inga kläder? Vad bidde det då?
- Det bidde ett par skor.
- Jaså, det bidde ett par skor. Hurudanadå?
- Svarta stilettklackar.
- Det var bra, affärsman. Tack så mycket, affärsman. Adjö, adjö, affärsman.
Och så gick kvinnan.

När hon kom hem, så visade kvinnan skorna för sin man.
- Goddag, goddag, kvinna, blev det några kläder?
- Ack nej.
- Inga kläder? Varför då?
- Ack jo, det bidde inga kläder.
- Jaså, bidde det inga kläder? Vad bidde det då?
- Det bidde ett par stilettklackar.
- Jaså, bidde det ett par stilettklackar? Hur ser de ut?
- Så här.
- Det var bra, kvinna. Faktiskt bättre, kvinna.
Och så gick tiden.

När det blev fest, så tittade kvinnan på sina skor.
- Oj oj, mannen, är de inte väl makabra?
- Ack nej.
- Tycker du inte det? Varför då?
- Ack jo, du bidde mycket vacker.
- Jag bidde mycket vacker? Hur tänker du då?
- Ja i en One-piece syns ju ingenting.
- Nej, då syns ingenting. Det var bra, mannen. Tack så mycket, mannen.
Och så gick kvinnan på fest och kom aldrig hem igen.



okej okej, jag kanske tvistade till det där på slutet... men 99% är sant.



     
Publicerad 07.02.2012 kl. 22:54

7 - (kn)appar




   
Publicerad 07.02.2012 kl. 22:02

Lana

Visst har ni märkt att Lana Del Rey's hela album Born To Die nu finns på Spotify?



visst ser halsen lite för lång ut? hmm.. 

  



    
Publicerad 07.02.2012 kl. 15:24

sjukt mjukt eller svårt hårt

Då lådor och kassar bli uppackade och försvinner så inser jag att här ekar ganska mycket. Speciellt kvällar då en 4-åring väljer att dra raivareskrik i serveringsgången. Vad ska man göra? Jag är inte speciellt sugen på mer gardiner eller mattor. Vaddera väggarna med ryor? Fylla kämppän med små inredningsdynor? Eller bara vänja sej med skrik i stereo.

Vill ju inte riskera kudd-döden heller:




  
Publicerad 06.02.2012 kl. 21:24

6 - middag



Den här bilden är till Catten. Jag äter upp glassen nu.


    
Publicerad 06.02.2012 kl. 21:01